Lotta-böckernas betydelse för mig och mitt författarskap

I höstas höll jag ett föredrag åt Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Här finns en chans för er som inte var med att läsa det!

 

Lotta-böckernas betydelse för mig och mitt författarskap: 

 

”Sitter du och hänger med näsan över en Lotta-bok igen! Du ska göra läxor istället, det begriper du väl?”

Ja, så sa min mamma varenda gång det kom ut en Lotta-bok. Och det var ibland två gånger om året. Dessutom läste man ju om dem flera gånger och mammas bistra kommentar uteblev inte någon av de gångerna. Det är väl därför den envist etsat sig kvar i minnet.

Många gånger har jag tänkt att mamma borde ha läst böckerna själv. Då hade hon förstått att jag lärde mig minst lika mycket i Lottaböckerna som jag skulle gjort genom att hänga med näsan över läxböckerna. Jag lärde mig citat av svenska författare till exempel. Ester citerade glatt Fröding, Shakespeare och Geijer och när vi sedan läste litteratur i skolan kände jag igen dem. (Att man skulle vara flitig i plugget, det visste jag redan, men jag var ungefär lika intresserad som Lotta.)

Man fick också inblick i att det faktiskt kunde vara hur mysigt som helst att vara yngst i en familj med flera barn. Dessutom om hur bra vänskap skulle vara och hur unga människor kan bli nära vänner med gamla människor. Visst tänker jag på Lotta och Giggi, men också på Tant Bernhardina och Lotta. Eller hur Lotta och ”Halsbrännan” blir vänner för livet när hon hittar hans portfölj.

Jag lärde mig också hur man skriver en utmärkt svenska och hur man gillade sina lärare för det mesta och tyckte skapligt illa om några få. Ester förstod precis hur vi kände oss!

Som många andra läsare identifierade jag mig med Lotta. Jag var lika slarvig som hon, lika lat i skolan, utom i konsten att skriva uppsatser. När det gällde andra ämnen gick jag också hem från skolan, med skolväskan tyngd av skrivningar som hade ett rött BC eller C ”stort som ett lakansmonogram”. Jag närde samma journalist/författardröm som Lotta. Och, med tanke på att jag, precis som Lotta, endast hade bra betyg i ”skriftlig framställning” så blev det ju till sist så också!

Jag slutade aldrig läsa Lotta-böcker faktiskt. För länge sedan gick jag en termin på universitetet och läste historia. Jag satt på tåget med en jättebok i knäet ”Problem i världsekonomins historia” hette den och det såg begåvat och lärt ut tyckte jag. Vad mina medresenärer inte visste var att bakom den dötrista boken hade jag en nyutkommen Lottabok och läste den med stor iver fast jag nu gick på universitetet. Så stor iver att jag naturligtvis fumlade till det och tappade både den tjocka boken och Lottaboken i golvet. Högröd i ansiktet kröp jag ned på golvet och fångade upp mina böcker. Sneglade på medpassagerarna. I deras muntra blickar såg jag: Jag var avslöjad. Behöver jag säga att mitt svala intresse för historia inte fick någon lysande fortsättning? Händelsen berättade jag i ett brev till Ester Ringner-Lundgren, som var mycket road av den!

När jag själv började skriva böcker så var jag tidigt klar över att det skulle vara lättsam litteratur, med lika god svenska som i Esters författarskap. Mycket humor men allvarligt emellanåt. Två vänner dessutom, som är varandras kontraster som Giggi och Lotta. Det blev Hervor och Mirjam, som alls inte går i skolan, utan är livserfarna damer i 60-årsåldern. Den ena, lika saklig som Giggi och den andra, inte slarvig direkt, men annorlunda och skojig och med ett stort intresse för magi.

När min första bok Svinhugg kom ut hade kritikerkåren svårt att genrebestämma den. Det var ingen riktig deckare, ingen vanlig roman heller, den var sin egen genre.

”Är du medveten om att du skriver flickböcker för vuxna”, sa min äldsta dotter, lika hängiven Lottaläsare hon.

Jag funderade på saken, ja varför inte? Vi unga tjejer som älskade Lottaböckerna har vuxit upp och vill nog fortfarande läsa om mysiga saker och äventyrliga upptåg. Bli rädda för onda ting och skratta oss halvt fördärvade åt annat. Läsa om livet som det kan vara, men naturligtvis med inslag som gör det mer spännande. ”Slump eller öde tur eller otur”, sant eller falskt? Ja, det vet man inte riktigt alltid i mina romaner.

Finns det någon Lotta i mina figurer? Kanske Hervor när hon gör tokroliga saker. Står på baklastaren i Svartvintern efter en dramatisk insats och undrar hur i helvete hon ska komma ned. Mirjam är vig klättrar gärna i träd, fast hon uppnått mogen ålder. Det gör Lotta också, gärna för att läsa en bok i körsbärsträdet ute vid stugan i Rönnvik.

(Ordet sannerligen har smittat av sig till mitt skrivande.)

Men det är nog mera känslan, den kåserande stilen, galghumorn och den starka vänskapen som har likheter med Lottaböckerna. Att berättelserna är en blandning av vardagshändelser och spännande inslag. Kanske också omtänksamheten om varandra. Tilltalet kan ibland vara kärvt i Lottaböckerna.  ”Är det dags att komma nu, din olycka?”, men ändå begriper man att det finns så mycket värme och kärlek mellan personerna. Så tycker jag det är i mina böcker också. Hervor och Mirjam småträter med varandra mest hela tiden, men de ställer upp för varandra och för andra människor som har det svårt och behöver hjälp. Det är särskilt tydligt både i Spinnsidan och i Svartvintern.

Ester har verkligen berikat mitt liv och inspirerat mig. Det började egentligen med Kvirre och Hoppsan på trollresa och det var mamma som högläste, intet ont anande att introduktionen till denna författare skulle komma att utgöra ett stort inslag i min tillvaro och ta över intresset för skolan. Fortfarande tänker jag på Frallisexpressen när jag kör på småvägar genom Sverige. Där nere i diket går den nog, tänker jag. Och är jag i skogen och plockar svamp, är det inte svårt att tänka sig var Hoppsans stubbe är eller Kvirres.

Tillbaka till Lotta: Idag vet jag att Ester hade Norrköping som förebild, men för mig var det en helt annan stad. Jag hade min pappa i Västerås och åkte ofta dit. Det var rent märkligt vad denna stad liknade Lottas hemstad! Fiket vid ån med vaniljhjärtan, bokhandeln, tobaksaffären, sybehörsaffären, möjligheten att ta tåget en bit iväg till något trevligt ställe. Idag bor jag själv i Västerås och varenda gång som jag travar ner på stan så känns det som om jag vandrar i en Lottabok. Fortfarande!

Livet går inte alltid på en rak räls, det har många andra och även jag fått erfara. För mig blev det så att två av mina barn blivit änglabarn, som jag kallar det. Andra undrar förstås hur man klarar av det, men märkligt nog klarar man mer än man tror. Fast man behöver hjälp på traven! När min son för sju år sedan helt enkelt inte orkade leva längre, fann jag tröst i Lotta-böckerna! Jag befann mig hos min yngsta dotter i Kiruna och hon har övertagit hela min kompletta samling av Lottaböcker. Oförmögen att göra något vettigt låg jag på soffan och läste Lottabok efter Lottabok. Femton stycken klarade jag av på tre dagar och det blev min räddning för att orka med den akuta smärtan efter den svåra förlusten och att få vila ifrån sorgen en stund. Min lappländska svärmor, sa alltid: För att orka sörja, så måste man skratta emellanåt, Och det var precis vad jag fick göra med Lotta! Prata med mina kära om det svåra, för att sedan emellanåt försvinna in och vila i Lotta-idyllen. Skratta och leva i våningen, klappa portvaktens katt och äta ”Giggis blandning” eller åka till stugan i Rönnvik och leta efter en försvunnen deckarförfattare. Glädjas åt idyllen och de förargliga vardagsproblemen som alltid reder upp sig.

(Jag har läst mina Lottaböcker massor med gånger genom livet. Skrytsamt berättade jag det för mina gamla lekkamrater och drog samtidigt till med att jag antagligen kunde doktorera på dem. Naturligtvis hittade de frågesporten på sällskapets hemsida och det blev en av de presenter jag fick när jag fyllde 60. Nu skulle jag upp till bevis! Men minnet sviker, det var inte mycket jag klarade av, det ska härmed erkännas. Vad portvaktens katt hette kom jag i alla fall ihåg. Men det blev inget vidare betyg på det provet, men sådant är jag van vid sedan skoltiden, tro mig!)

Framtiden då:

Någon gång i mars kommer min nya bok ”Stormsvala”. Den utspelar sig i New York dit Mirjam och Hervor flyttar för att hjälpa sina döttrar starta ett spa. Det skulle ju kunna stanna vid det, men då bleve (konjunktiv) det ingen historia. En svensk man kommer i deras väg och Hervor blir förtjust i honom, men Mirjam är misstänksam … det är något skumt med den mannen. Så småningom blir det en dramatisk upplösning där Hervors förflutna kommer ikapp henne.

Jag har inga svårigheter att tänka mig att Ester Ringner- Lundgren skulle ha kunnat göra en Lotta-bok, där Giggi och Lotta hamnar (för de hamnar ju bara) i nya spännande äventyr på Manhattan. Det skulle också ha passat dem perfekt!

Just nu är jag inne i en period då jag vilar från skrivandet. Jag tapetserar och målar istället och kopplar av med att läsa gamla Lottaböcker. Samtidigt grunnar jag på vad min nästa bok om Mirjam och Hervor ska handla om. Självklart hittar jag inspiration i Lottaböckerna och det är inte otänkbart att det kommer en bok där jag helt enkelt ”knyckt” någon av Ester Ringnér-Lundgrens idéer, men omformat det till att passa Mirjam och Hervor. Till exempel skulle det vara kul om jag fick in en ”Linn Arki”, med hängivet intresse för storvilt från Afrika. Jag skulle vilja se Mirjam stå öga mot öga mot en uppstoppad panter i tron att den är levande. Eller viktiga papper som försvinner och som Hervor så småningom naturligtvis hittar, genom sin magiska förmåga. Det finns många trådar att dra i och jag är så oerhört tacksam att min mamma en gång i tiden såg till att jag fick lära känna Esters författarskap. Både för de roliga stunder jag har haft och fortfarande har med böckerna, men också för all inspiration jag fått i mitt eget skrivande.

 

 

Kommentarer
3 Responses to “Lotta-böckernas betydelse för mig och mitt författarskap”
  1. Maud Jonsson says:

    Visst kommer det en ny bok snart älskar dina böcker

  2. Charlotte Heiberg says:

    Vad härligt att höra om hur Lotta funnits med genom ditt liv. Man känner så väl igen sig! Böckerna har tröstat mig genom sorgeperioder i mitt vuxna liv också. Jag skrattade när jag läste om hur du gömde Lotta-boken bakom en studiebok på tåget, för så gjorde jag också! Det värsta var bara när man fick ett fnissanfall av ngt roligt i boken! Då blev det som för Lotta i ” en ros till Lotta” Jag beställde hem böckerna jag saknade till Universitetsbiblioteket i Lund, där jag satt och myste med dem i något undanskymt hörn! Jag undrade alltid vad bibliotekarierna tänkte när jag beställde dem tillsammans med böcker i teologi:) Nu har jag nöjet att gapskratta åt böckerna tillsammans med min tioårige son!

  3. Kul att Lotta inspirerat dig! Det har hon med mig också.

    Eva Emanuelsson

Lämna en kommentar